Sedan en tid tillbaka bloggar jag på en "egen" sida, och slipper därmed reklam och annat oönskat. Numera hitter ni bloggen på adressen

 

Varmt välkomna!

Vaknar upp till en helt fantastisk dag med strålande solsken och underbar utsikt över sjön "Ylinen Kilpisjärvi". Öppnar upp tältet och bara njuter! Går upp och fixar en ordentlig frukost, har varit lite dålig på det tidigare. Miljarder attack-mygg gör mig sällskap.

 

Planerar om lite (för vilken gång i ordningen?) och bestämmer mig för att ta eftermiddagsbåten tillbaka. Hinner dock med en liten tur innan jag river tältet och beger mig tillbaka och river tältet. Än så länge har jag faktiskt inte haft så ont av myggen men nu börjar dom gå mig på nerverna...

 

När jag sitter och väntar på båten börjar det blåsa och bli riktigt svinkallt. Väl tillbaka i Kilpisjärvi vräker regnet ner (för ovanlighetens skull) och mitt ända mål är att hitta en tältplats. Och- lagom till tältet är uppsatt slutar det givetvis att regna. Tar mig ner till campingen och kostar på mig en hamburgare.

 

Tillbaka i tältet nu, antagligen på sämsta platsen någonsin. Min liggplats lutar BÅDE åt sidan OCH uppåt. Och nej, jag kan inte vända mig. Dessutom har jag bara typ 100 meter ner till vägen som råkar vara E8. Kan bli en intressant natt!

 

Klockan 8 i morgon ringer alarmet, klockan 10 avgår bussen mot Karesuando.

 

Mycket mer spännande än så händer inte. God natt!

 

 

Klockan ringer långt innan tuppen ens har funderat på att gå upp. 7:30 avgår bussen mot Kilpisjärvi. En fantastisk bussresa bland bergen. Nästan lite läskigt stundtals med stup på hundratals meter precis bredvid vägen. Framme strax före 11 finsk tid (10 svensk tid) och efter att snabbt ha orienterat mig inne på caféet vid campingen gav jag mig ut. Mer laddad än någonsin. Äntligen tillbaka!

 

Börjar att gå, och självklart börjar det att regna. Jag ignorerar. Då börjar det regna mer och Björn inleder stora projekt "regnskydd" och lagom till att jag och väskan fått på sig skydd så slutar det. Perfekt.

 

Vandringen från Kilpisjärvi till Treriksröset är på ca 12 km i förvånansvärt tuff terräng. Första biten lutar kraftigt och är stenig. Träffar på mycket folk till skillnad mot tidigare dagar. Ser även några renar på nära håll vilket är kul. De verkar inte alls rädda. Får stor nytta av kikaren som jag svurit på när jag släpat runt.

 

Njuter fullt ut idag, även om det bitvis är ganska tungt att gå, men det ingår liksom.

 

Med ett par km kvar att gå kommer jag fram till en halvsvår bäck att gå över. Där träffar jag en oerhört trevlig finska som hade stora problem att ta sig över. Gentleman som man är så får hon låna min stav och problemet är löst. Vi följs sen åt resten av vägen och pratar på om allt möjligt. Riktigt trevligt!

 

Väl framme är känslan nästan magisk. Faktiskt svårt att beskriva, men töntigt nog lite som en dröm. Stort! Jag öppnar min champagne och finskan fotograferar mig. En lunch på det (frystorkat och champagne är en lysande kombination) och sedan är det dags att gå vidare.

 

Min nyfunna vän skulle till en stuga nära båtplatsen, och jag tänkte att jag kan lika bra slå läger i närheten där jag också. Min plan är att i morgon låta tältet stå och bara vandra lite i närområdet.

 

Först nu kommer vi på att vi inte har presenterat oss - Sara heter hon. Jag erbjuder Sara plats för natten i mitt tält. Absolut utan baktankar, men hon "måste" åka tillbaka.

 

Jag slår upp tältet på vackraste platsen nere vid sjön och somnar innan klockan är 22.

 

 

Vaknar upp till ösregn. Ovanligt? Knappast. Mår faktiskt inte alls bra så jag trycker i mig några Panodil.

Idag var det som sagt vilodag. Fick ett tips om polarmuseet, som lät precis lagom jobbigt och tvunget att kollas upp.

 

Mycket trevligt kan sägas! Handlar mycket om arktiska djur, jakt och expeditioner i området med speciellt fokus på Svalbard.

 

Efter det tog jag bussen upp till Fjellheisen strax utanför stan. Detta är en lift som tar mig upp på ett berg med utsikt över hela Tromsö. Lite kul faktiskt.

 

Kvällens mat blev på samma ställe som igår, egentligen av misstag. Jag gick in från ett annat håll och upptäcker det först när samma tjej som igår serverade mig kommer. Hon skrattade. Kan jag förstå, så som jag såg ut...

 

Åt den godaste med underbara hälleflundran jag smakat. Jag ger sällan eller aldrig dricks (principsak), tycker det är löjligt, men nu var jag tvungen.

 

 

Mådde sämre än någonsin när jag vaknade och började till och med se mig om efter möjlighet att åka hem. Dagen hade två alternativ: En vandring strax utanför staden på ca 15 km eller vila. Jag vet att i morgon ska det bli riktigt skitväder med massor av regn.

 

Självklart väljer jag att trotsa all feber och hoppar på bussen. Skönt att bära en väska som inte väger 27 kg, utan bara innehåller mat för dagen.

 

Så här i efterhand kan man ju alltid diskutera huruvida det var lämpligt att ge sig ut eller ej.

 

Efter några km träffar jag en glad men påtagligt trött tysk tjej vid ett kryss. Vi diskuterar ett tag om vilken väg vi borde ta, vi ska båda gå samma runda, och det slutar med att hon tar den korta vägen (4,5 km) och jag väljer den långa (6km).

 

Nu börjar en stigning som heter duga och nu inser jag väl att jag inte är 100% frisk. Efter en matpaus tappar jag bort mig fullständigt från stigen, och tar mig nästan klättrandes på stora stenar tillbaka till rätt väg.

 

Nu bär det av nedåt. Det är nu jag är jäkligt glad att jag tog den vägen jag gjorde, för här var det brant! Tyskan som jag borde ha mött såg jag aldrig till...

 

När jag äntligen kom tillbaka till staden efter 7-8 timmars hård vandring, genomsvettig och äcklig, gick jag direkt till en halvfin restaurang. Märkligt att jag ens blev insläppt...

 

Tillbaka på hotellet bestämmer jag mig för att stanna en natt till, jag MÅSTE ju vila och bli frisk!!

 

 

Igår när jag var på väg ner till byn Innsett stannade en norrman som jag började prata med. Han sa att det inte alls fanns någon busskommunikation, men erbjöd mig skjuts till en by som ligger mitt emellan Tromsö och Narvik utmed E6:an. Självklart tackade jag ja till den möjligheten.

 

Vi hann prata om allt möjligt, han var supertrevlig. Sterermoen är en by med ca 3000 invånare som är en "militärstad" med Norges största förband. Åt en pizza när jag kom hit och checkade sedan in på ett hotell.

 

Känner mig helt misslyckad. Beslutet var dock helt rätt, jag känner mig mer febrig idag.

 

Efter att gått igenom alla olika möjligheter, allt från att åka till Narvik och flyga hem, ta tåget till Abisko för att göra dagsturer eller lifta till Kilpisjärvi så hittade jag nog den bästa lösningen: Bussen till Tromsö givetvis! Därifrån tar jag sedan samma buss som jag skulle tagit tillbaka från Kilpisjärvi.

 

Om jag nu bara blir frisk någon gång...

 

 

 

Regnet fortsätter plåga, trots prognoser som säger det motsatta. Nu är det inte roligt längre. Vill inte alls gå ur tältet. Förkylningen har gjort mitt huvud genomtäppt. Kameran har slutat fungera.

 

Inte mycket positivt nu minsann...

Dagen började med urkass motivation- det ända jag ville var att komma fram till Innset. Ont överallt och kände mig febrig. Så fortsatte de första timmarna när jag väl kom iväg, runt halv tolv-tiden. Idag hade jag nämligen bestämt mig för att vänta ut regnet, och det gick ju bra. En liten stund...

 

Medellätt vandring idag, och efter ett par timmar blev jag till och med på lite bättre humör och kunde passa på att njuta. Men säg den glädjen som varar...

 

Strax var det dags för ännu ett äkta vad, och i samband med det kom givetvis regnet.
Det där med vadning är förresten lite intressant. Det är inte ett dugg kallt om fötterna som man kanske kan tro. Eller rättare sagt: Det ända man fokuserar på är att hålla ballansen medans vattnet fullkomligt forsat över dina ben. Jag tackar Gud för att jag tog med mig stavar. Men sen, när man är klar, då jäklar börjar man frysa. Och det rejält!

 

Nu har jag krypt ner i sovsäcken. Allt som ska torkas är upphängt och fötterna har fått den kärlek de förtjänar. Jag är dock lite orolig för mina kängor. Hur f-n ska jag kunna torka dom? Dom är helt genomsura vilket faktiskt är lite konstigt...

 

Har pratat med min kära far ikväll, jag behövde få lite akut motivation. Faktiskt har jag inte mött en människa på över 2 dygn nu! Hursomhelst, min plan var att slå basläger här och sedan göra dagsturer. Då föreslog far att jag kanske kan försöka ta bil/buss/taxi ut till E6:an, åka närmare Treriksröset och få kanske bara 2-3 dagar att gå? Detta skall kollas upp omedelbums i morgon.

 

Nu ska jag läsa min Doktor Ozzy-bok och sedan sova.

 

Sa jag att det regnar förresten??

 

 

Har sovit illa i natt. Var ute och kissade vid halv 2, kändes som jag knappt sovit något alls då. Just då var det faktiskt uppehåll, men jag fryste något otroligt! Efter det har jag lyssnat till regn och ihärdig blåst hela natten.

 

Vaknar av att jag är helt genomtäppt i näsan och i kroppen känner jag mig helt slut. Svettas och fryser omvartannat. Hela natten har jag funderat på min fortsatta resa. Jag ska ta mig till Innset. Låt det ta den tid det vill. Med största sannolikhet kommer jag där välja att avbryta vandringen. Om jag inte minns fel, vilket jag verkligen hoppas, så går det därifrån bussar till Narvik. Sedan får vi helt enkelt se.

 

Detta känns som ett enormt misslyckande, inte alls den njutning som jag tänkt mig. Just för stunden känner jag mig febrig och Innsett är sista platsen där det finns "civilisation" och möjlighet att ångra sig.

 

 

Det blir som sagt var ofta inte som man tänkt sig, särskilt inte när man är på fjället. Idag har det regnat konstant hela dagen, men jag har även fått prova på ett nytt fenomen: Blåst! När det blåser såpass hårt att jag har svårt att hålla ballansen är det inte speciellt roligt. Så har det hållt på ända sedan jag kom ut på kalfjället.
Igår gick jag och drömde om hur skönt det skulle vara att slippa björkskogarna, och Gud hör bön skulle man kunna säga. Delux.

 

I morse strax innan jag skulle ge mig iväg träffade jag en jättetrevlig tysk som hade gått samma väg som jag ska gå, fast börjat vid Treriksröset. Han berättade att de 5 första kilometrarna skulle vara riktigt jävliga, men att det senare skulle bli något enklare. Fram till Lappjordhytta hade jag 3,2 k och det tog 1 timme och 45 minuter.

 

En liten bit efter hyttan blir det som sagt enklare att gå, men vad hjälper det när stormbyarna piskar det ihållande ösregnet mot en? Jag kom som sagt inte alls så långt som det var tänkt idag heller. Redan nu ligger jag en dag back.

 

Jag gjorde även mitt första "riktiga" vad idag. I ösregn och storm var det bara till att ta av skor och strumpor och på med tofflorna. Jag har sällan fryst så mycket i hela mitt liv. Strax före hade jag gjort ett betydligt enklare vad där jag lyckades ballansera på stenarna och behövde således inte ta av mig.

 

Efter vandringen och när motivationen nått under bottennivå slog mig en sak: Varför gör jag egentligen det här? Varken igår eller idag har jag kunnat njuta någonting, med undantag för tiden i tältet. När jag är där får det gärna regna. Så nu har jag bestämt mig. Jag skiter fullständigt i om jag kommer till Innsett i morgon. Eller i övermorgon. Regnar det kommer jag att ligga kvar i tältet. Tidsplanen är redan förstörd.

 

Antagligen når jag aldrig Treriksröset, men vad gör egentligen det? Jag ska njuta!!

 

 

Kom inte så långt som jag tänkt mig, när klockan var över 23 och regnet tilltog beslöt jag mig för att slå läger vid Pålnostugan, ca 3 km från mitt tänkta mål. Detta innebär att morgondagens etapp således förlängs och blir 31 km. Tror knappast jag klarar det, men vi gör ett försök. Allt över 20 km får betraktas som en bedrift.

 

Dagen igår var det jobbigaste jag någonsin varit med om. I princip hela sträckan bestod av branta steniga lutningar, och ner. Första 3-4 km var dock ok. Jag började dessutom dagen med att gå fel i ungefär en timme i otillgänglig terräng. När jag väl hittat ut och gått en bit ramlar jag på en del där leden är spångad (träplankor) mitt bland stenar i en vattenpöl och skrapade upp armbåge och två fingrar.

 

Nu (8/7 klockan 9:50) har jag precis avnjutit frukost och ska göra mig i ordning för dagen. Regnet öser ner. Jag planerar att dumpa kartan jag ej behöver mer samt lite överflödig mat och en bok, allt för att få ner vikten på väskan. Jag vägde den på turiststationen i Abisko, 29,5 kg. Det går helt enkelt inte.

 

Måtte det sluta regna!!

 

 

Resan så här långt har gått nästan för bra- alla tåg har varit i tid, beställd mat har varit klar och jag har kunnat ha väskan vid min plats hela tiden. Så antagligen kommer tåget få ett jättehaveri i natt.

 

Var nyss borta i bistron och köpte en dricka (en jättemysig bistro som påminner om riktigt gamla tåg). Min kupé är i tågets första vagn och bistron är 6-7 vagnar längre bak. Det är galet intressant att betrakta folk när man går.

 

I sittvagnen möter jag en romsk kvinna och omedvetet tänker jag på att hålla koll på min plånbok. Vadå fördomar? Inte jag inte. För övrigt är jag inte ett dugg avundsjuk på stackarna i sittvagnen. Hemska flashbacks från vår tågluffning 2010 dyker på mig. Alla ser sjukt uttråkade ut, jag förstår dom.

 

En reflektion när jag går förbi sov-vagnarna är att alla super. Ja se dessa jäkla ungdomar... I minst två av kupéerna hade minst 10 personer trängt ihop sig och skrålade. Jag klagar på värmen i mitt kryp-in.

 

Att ta tåget upp känns lite som ett vinnande koncept (inte bara för att väskan hade klassats som både övervikt OCH farligt gods). Nu har jag ju alla möjligheter i världen att sakta (väääääldigt långsamt) smälta in allt och tänka igenom allt. Skriva lite, fingra lite på kartan och så vidare.

 

Nu är det strax läggdags, jag har pratat med både mor och far och tanden ska borstas. Ögon-mask (aka "gay-bindel") på och öronproppar i. 13,5 timmar kvar. God natt!

 

 

 

 

I torsdags på jobbet fick jag frågan rakt ut "Varför vill man gå själv i fjällen i två veckor"? Jag blev på riktigt mållös och visste faktiskt inte vad jag skulle svara. Man kan ju tycka att jag borde tänkt igenom det, men det är inte så enkelt (tror jag).

Jag har gjort massor med konstiga saker och utsatt mig för påfrestningar som vad som "normalt" anses otänkbart. Sprungit Göteborgsvarvet 2 gånger tillexempel, eller varit på toppen av kebnekajse, en liten nätt tur på 14,5 timmar.

När jag ser en utmaning, och när jag har bestämt mig för något ser jag sällan några hinder. På gott och ont. Alldeles för ofta, framför allt historiskt men även i nutid, har man fått höra att man inte klarar av saker eller att det "inte skulle vara min grej". Jag bevisar gång på gång motsatsen.

Björn- killen som totalt saknar motorik (och till och med gick på specialgymnastik på lågstadiet) och är smidig som ett kylskåp började med karate i januari. Folk skrattade. I juni tog jag mitt första bälte och tycker att träningen är fantastiskt rolig! Jag kommer aldrig bli någon världsmästare, men några bälten till skall man väl klara av?

Nu säger jag inte att jag ska vandra 19 mil i 12 dagar ensam för att bevisa att jag klarar av det. Men tanken är ganska intressant. Känslan av att på det viset vara annorlunda är sedan länge övervunnen.

Jag har alltid älskat friluftsliv och att vara ute i naturen. Förra året var jag på min första fjällvandring, när jag och Jens gick mellan Nikkaluokta och Abisko. Där och då blev jag kär. I naturen. I vyerna. I tystnaden. Känslan är (tror jag) så nära på religiös som man kan komma utanför kyrkan.

De flesta man pratar med kan mycket väl tänka sig några dagars vandring, men helst ska man bo i stuga och ha tillgång till dusch. Jag är tvärtom. Tyvärr så existerar ordet "lagom" inte i min vokabulär. Jag vet egentligen inte om detta är svar på frågan eller om detta mest är svammel, kanske jag kommer på något annat under tågresan norrut. Nu exakt 17 timmar kvar.

Folk som känner mig väl vet att det här med spontanitet vad gäller resor inte är min starka sida. Jag hade inte tänkt boka någon hemresa, utan helt enkelt ta dagarna som de kommer. Men eftersom det är lättare sagt än gjort att ta sig hem från Sveriges nordligaste punkt, tänker jag att det är lika bra att ha allt klart. Nu ska vi bara hoppas att jag inte går vilse...

Nu är det så nära att jag nästan börjar bli helt hispig. Mindre än ett dygn kvar till avresa kollar jag långtidsprognoserna, och vad ska man säga... det ser ju ut att bli sådär till att börja med.