Resan så här långt har gått nästan för bra- alla tåg har varit i tid, beställd mat har varit klar och jag har kunnat ha väskan vid min plats hela tiden. Så antagligen kommer tåget få ett jättehaveri i natt.

 

Var nyss borta i bistron och köpte en dricka (en jättemysig bistro som påminner om riktigt gamla tåg). Min kupé är i tågets första vagn och bistron är 6-7 vagnar längre bak. Det är galet intressant att betrakta folk när man går.

 

I sittvagnen möter jag en romsk kvinna och omedvetet tänker jag på att hålla koll på min plånbok. Vadå fördomar? Inte jag inte. För övrigt är jag inte ett dugg avundsjuk på stackarna i sittvagnen. Hemska flashbacks från vår tågluffning 2010 dyker på mig. Alla ser sjukt uttråkade ut, jag förstår dom.

 

En reflektion när jag går förbi sov-vagnarna är att alla super. Ja se dessa jäkla ungdomar... I minst två av kupéerna hade minst 10 personer trängt ihop sig och skrålade. Jag klagar på värmen i mitt kryp-in.

 

Att ta tåget upp känns lite som ett vinnande koncept (inte bara för att väskan hade klassats som både övervikt OCH farligt gods). Nu har jag ju alla möjligheter i världen att sakta (väääääldigt långsamt) smälta in allt och tänka igenom allt. Skriva lite, fingra lite på kartan och så vidare.

 

Nu är det strax läggdags, jag har pratat med både mor och far och tanden ska borstas. Ögon-mask (aka "gay-bindel") på och öronproppar i. 13,5 timmar kvar. God natt!