Det blir som sagt var ofta inte som man tänkt sig, särskilt inte när man är på fjället. Idag har det regnat konstant hela dagen, men jag har även fått prova på ett nytt fenomen: Blåst! När det blåser såpass hårt att jag har svårt att hålla ballansen är det inte speciellt roligt. Så har det hållt på ända sedan jag kom ut på kalfjället.
Igår gick jag och drömde om hur skönt det skulle vara att slippa björkskogarna, och Gud hör bön skulle man kunna säga. Delux.

 

I morse strax innan jag skulle ge mig iväg träffade jag en jättetrevlig tysk som hade gått samma väg som jag ska gå, fast börjat vid Treriksröset. Han berättade att de 5 första kilometrarna skulle vara riktigt jävliga, men att det senare skulle bli något enklare. Fram till Lappjordhytta hade jag 3,2 k och det tog 1 timme och 45 minuter.

 

En liten bit efter hyttan blir det som sagt enklare att gå, men vad hjälper det när stormbyarna piskar det ihållande ösregnet mot en? Jag kom som sagt inte alls så långt som det var tänkt idag heller. Redan nu ligger jag en dag back.

 

Jag gjorde även mitt första "riktiga" vad idag. I ösregn och storm var det bara till att ta av skor och strumpor och på med tofflorna. Jag har sällan fryst så mycket i hela mitt liv. Strax före hade jag gjort ett betydligt enklare vad där jag lyckades ballansera på stenarna och behövde således inte ta av mig.

 

Efter vandringen och när motivationen nått under bottennivå slog mig en sak: Varför gör jag egentligen det här? Varken igår eller idag har jag kunnat njuta någonting, med undantag för tiden i tältet. När jag är där får det gärna regna. Så nu har jag bestämt mig. Jag skiter fullständigt i om jag kommer till Innsett i morgon. Eller i övermorgon. Regnar det kommer jag att ligga kvar i tältet. Tidsplanen är redan förstörd.

 

Antagligen når jag aldrig Treriksröset, men vad gör egentligen det? Jag ska njuta!!