Mådde sämre än någonsin när jag vaknade och började till och med se mig om efter möjlighet att åka hem. Dagen hade två alternativ: En vandring strax utanför staden på ca 15 km eller vila. Jag vet att i morgon ska det bli riktigt skitväder med massor av regn.

 

Självklart väljer jag att trotsa all feber och hoppar på bussen. Skönt att bära en väska som inte väger 27 kg, utan bara innehåller mat för dagen.

 

Så här i efterhand kan man ju alltid diskutera huruvida det var lämpligt att ge sig ut eller ej.

 

Efter några km träffar jag en glad men påtagligt trött tysk tjej vid ett kryss. Vi diskuterar ett tag om vilken väg vi borde ta, vi ska båda gå samma runda, och det slutar med att hon tar den korta vägen (4,5 km) och jag väljer den långa (6km).

 

Nu börjar en stigning som heter duga och nu inser jag väl att jag inte är 100% frisk. Efter en matpaus tappar jag bort mig fullständigt från stigen, och tar mig nästan klättrandes på stora stenar tillbaka till rätt väg.

 

Nu bär det av nedåt. Det är nu jag är jäkligt glad att jag tog den vägen jag gjorde, för här var det brant! Tyskan som jag borde ha mött såg jag aldrig till...

 

När jag äntligen kom tillbaka till staden efter 7-8 timmars hård vandring, genomsvettig och äcklig, gick jag direkt till en halvfin restaurang. Märkligt att jag ens blev insläppt...

 

Tillbaka på hotellet bestämmer jag mig för att stanna en natt till, jag MÅSTE ju vila och bli frisk!!