I torsdags på jobbet fick jag frågan rakt ut "Varför vill man gå själv i fjällen i två veckor"? Jag blev på riktigt mållös och visste faktiskt inte vad jag skulle svara. Man kan ju tycka att jag borde tänkt igenom det, men det är inte så enkelt (tror jag).

Jag har gjort massor med konstiga saker och utsatt mig för påfrestningar som vad som "normalt" anses otänkbart. Sprungit Göteborgsvarvet 2 gånger tillexempel, eller varit på toppen av kebnekajse, en liten nätt tur på 14,5 timmar.

När jag ser en utmaning, och när jag har bestämt mig för något ser jag sällan några hinder. På gott och ont. Alldeles för ofta, framför allt historiskt men även i nutid, har man fått höra att man inte klarar av saker eller att det "inte skulle vara min grej". Jag bevisar gång på gång motsatsen.

Björn- killen som totalt saknar motorik (och till och med gick på specialgymnastik på lågstadiet) och är smidig som ett kylskåp började med karate i januari. Folk skrattade. I juni tog jag mitt första bälte och tycker att träningen är fantastiskt rolig! Jag kommer aldrig bli någon världsmästare, men några bälten till skall man väl klara av?

Nu säger jag inte att jag ska vandra 19 mil i 12 dagar ensam för att bevisa att jag klarar av det. Men tanken är ganska intressant. Känslan av att på det viset vara annorlunda är sedan länge övervunnen.

Jag har alltid älskat friluftsliv och att vara ute i naturen. Förra året var jag på min första fjällvandring, när jag och Jens gick mellan Nikkaluokta och Abisko. Där och då blev jag kär. I naturen. I vyerna. I tystnaden. Känslan är (tror jag) så nära på religiös som man kan komma utanför kyrkan.

De flesta man pratar med kan mycket väl tänka sig några dagars vandring, men helst ska man bo i stuga och ha tillgång till dusch. Jag är tvärtom. Tyvärr så existerar ordet "lagom" inte i min vokabulär. Jag vet egentligen inte om detta är svar på frågan eller om detta mest är svammel, kanske jag kommer på något annat under tågresan norrut. Nu exakt 17 timmar kvar.