För de flesta som jag har berättat om mina planer på att fjällvandra två veckor ensam,  verkar det helt otänkbart och galet att ge sig ut på fjällen ensam. När jag berättade för farmor om mina planer var hon först jätteimponerad- när jag berättade att det troligtvis kommer att utföras ensam blev stackaren nästan gråtfärdig och jag blev absolut förbjuden.

 

Som jag har skrivit om tidigare har jag en oerhört stark längtan tillbaka till fjällen. Till tystnaden. Till de vantastiska vyerna. Till möjligheten att kunna dricka vatten direkt ut jokkarna. Till platser där elektricitet och mobiltäckning inte existerar. Till platser där man är helt ensam och ett med naturen. Jag har alltid älskat vara ute i naturen, och efter förra årets tur mellan Nikkaluokta och Abisko är jag helt såld.

 

Min forne vandringskompis Jens fick sitt första barn strax efter jul och för honom vore det otänkbart att vara två veckor hemifrån, vilket jag i och för sig kan förstå. I början slände jag ut många trådar hos folk som kunde tänkas vara intresserade av ett liknande äventyr.

 

Vissa har varit rejält sugna, men har inte ekonomin eller kan inte vara borta så länge (länge? 2 veckor?) av andra orsaker. Några backar när dom inser att boendet kommer att vara i tält och möjligheten till dusch med rinnande vatten är obefintlig.

 

 

Först känndes det konstigt. Jag är som sagt grymt sugen och vill verkligen, eller snarare MÅSTE tillbaka. Men åka själv? Skall man känna sig mobbad och utstött? Svaret är naturligtvis nej.

 

Jag är helt införstådd med att det kommer kännas konstigt att ge sig ut i "vildmarken" ensam. Jag har ingen aning om hur man kommer att reagera. Kommer jag möta några människor överhuvudtaget? Troligtvis ja, men kanske inte varje dag? I värsta fall får jag väl prata med mig själv och fåglarna.

 

Ju mer jag tänker på det, dessto mer börjar det sjunka in och ju mer säker blir jag på min sak. Nu ser jag det som två veckors terapi och meditation. Jag. Naturen. Kanske jag lyxar till det och tar med en bok att plöja igenom.

 

Att göra planeringen själv är också ganska roligt. Självklart vore det fantastiskt roligt om rätt person vill följa med, men i tankevärlden just nu ser jag fram emot ensamvandring. Och så får det nog bli.