Var på gymmet med Tifo-padde idag, och löpbandet stod på schemat. Igen.

Förra gången vi var där passerades en slags milstolpe, jag sprang 5 km för första gången. Kanske inte låter så långt, men har man ingen kondis alls så... man måste ju börja någonstans. Detta var helt och hållet Paddes fel. Hade han sprungit istället för att vara på söndagspromenad hela tiden, hade jag inte hunnit så långt och träningen varit över tidigare.

Hursomhelst, betyder ju detta att man aldrig kan springa mindre nu. Idag blev det 5,5 km, även denna gången var det den lates fel. Kändes nästan oförskämt bra. Hade nog orkat en liten bit till om det inte var för sällskapet.

Förkylning. Trött. Nageltrång. Klåda. Pungsvett. Jaja, alla har vi våra åkommor och anledningar till att ta det lugnt...