Transportdag upp mot Lillehammer och Hunderforsen. Kvällen innan planerar vi rutten, och skriver in exakta koordinater i GPS:en (pappas gps, inte min den har fått sparken). Ju högre upp vi kör på berget, och ju mindre vägen blir, desto mer nervös blir pappa. Men vi kämpar troget vidare. Tillslut är vi ute på en liten grusväg, jättelångt upp på berget och långt ute i skogen. Direkt till höger om vägen utan vägräcke finns ett stup på hundratals meter rakt ner. Fortfarande har vi inte sett en ända skylt som visar vår destination.

Far kör husvagn på grusväg långt uppe på berget

Vi börjar få det svårare och svårare att övertyga pappa att gps:en aldrig har fel (vilket den faktiskt inte heller har). Tillslut, nästan på toppen av berget på en väg som egentligen inte finns, tar far ett eget initiativ och skall försöka vända hela ekipaget. Han kör in på en avtagsväg, fram och skall backa. Det går inte. Janette står ute och viftar. Framåt igen nytt försök. Nej. Vägen är för liten. Ut med Adde på vägen för att vinka på andra sidan. Inget resultat. Stackars pappa kokar och sammanbrottet i familjen är nu oerhört nära.

Då stiger den naturliga ledaren och numera även officiella resledaren fram. Ut på vägen vifta lite höger, lite vänster kör fram, tillbaka igen, krash när vagnen går mot marken, fram igen och tillslut rakt bakåt. Hur enkelt som helst.

Familjen kan för stunden pusta ut, och jag tar även befälet över GPS:en , vilket jag såhär i efterhand givetvis borde ha gjort från början. Fram med alla kartor och turistguider igen, för att upptäcka att sättet vi skrivit i koordinaterna från början är fel. In och ändra inställningar och rätta till.